Juridisk FAQ

Här hittar du svar på några av de vanligaste frågorna inom förlagsjuridikens område.

Det är den rätt som en konstnär, författare eller annan upphovsman har till sitt verk. Upphovsmannen är den som bestämmer om, när och hur hans verk ska användas och offentliggöras. Rätten är en så kallad ensamrätt vilket betyder att det enbart är upphovsmannen som bestämmer över verket. Upphovsmannen kan dock överlåta eller upplåta delar av denna rätt till en annan fysisk eller juridisk person. Upphovsrätten regleras i lag (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt i Upphovsrättsförordningen (1993:1212).

Att äga ett exemplar av ett verk är en sak – att inneha upphovsrätten till det är en annan. Man kan alltså äga ett exemplar av en bok eller ett brev, skrivet av en annan person, men det innebär inte att man har rätt att kopiera och ge ut det. Museer äger många föremål men det är därmed inte sagt att de även innehar upphovsrätten till dessa.

Upphovsrätten tillkommer från början alltid en eller flera fysiska personer som har skapat ett verk. En juridisk person, ett företag, kan inte vara den ursprungliga upphovsmannen till ett verk. Däremot kan upphovsmannen, till exempel genom beställningsavtal, uppdragsavtal eller anställningsavtal, överföra sin upphovsrätt till ett företag.

Ja, om det är frågan om ett verk där flera personer bidragit med olika delar, men där delarna i sig inte är att anse som självständiga verk, talar man om gemensam upphovsrätt för alla upphovsmän som skapat verket. Huvudregeln är då att dessa upphovsmän måste vara överens om förfoganden som sker med verket.

Upphovsrättslagen skyddar litterära och konstnärliga verk. Med litterära verk avses till exempel skönlitteratur, facklitteratur, manualer, vetenskapliga rapporter och kartor. Även datorprogram och databaser anses vara litterära verk. Med konstnärliga verk avses till exempel illustrationer, teaterpjäser, filmer, musik, brukskonst och fotografier. Det är viktigt att komma ihåg att det som skyddas av upphovsrätten är formen och uttrycket – inte den bakomliggande idén eller grundläggande fakta. Upphovsrätten är med andra ord inte ett idéskydd utan ett formskydd.

Det upphovsrättsliga skyddet uppstår direkt vid verkets skapande – någon registrering eller annan formell hantering krävs inte enligt svensk rätt. Enligt Bernkonventionen från 1886 får inte de länder som undertecknat konventionen ställa krav på registrering. Se den internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) för att se vilka länder som omfattas av Bernkonventionen.

Som framgår ovan så skyddas litterära och konstnärliga verk av upphovsrättslagen. Efter det att man konstaterat att alstret är ett konstnärligt eller litterärt verk så måste man alltså avgöra om det är att anse som ett verk i upphovsrättslagens mening. Ett alster måste uppnå verkshöjd för att det ska få skydd – det innebär att det ska ha viss självständighet och originalitet. Det handlar inte om ett kvalitetskrav utan innebär en bedömning av alstrets särprägel och unika utformning. Kravet på verkshöjd när det gäller litterära verk är lågt ställt i Sverige vilket innebär att det mesta anses uppnå verkshöjd.

Ett andrahandsverk är ett verk som har sitt ursprung i ett annat verk – till exempel en översättning av en bok eller en bearbetning av ett musikstycke. Det är viktigt att komma ihåg att upphovsmannen bakom ursprungsverket har rätt att bestämma om hans verk ska få ges ut i bearbetning eller inte. Om man vill översätta en roman för att sedan ge ut den så måste man inhämta författarens samtycke till detta. Översättaren får – givet att kravet på verkshöjd är uppfyllt – en egen upphovsrätt till sin översättning men denna rätt är beroende av författarens rätt. Rättigheterna ligger parallellt med varandra och om man vill använda en översatt text så krävs både översättarens och författarens tillstånd.

Om man sammanställer flera verk (eller delar av verk) till ett enda så uppstår ett samlingsverk. Exempel på samlingsverk kan vara diktsamlingar, novellsamlingar och antologier. Den person som sammanställt samlingsverket har upphovsrätt till detta förutsatt att det har en viss särprägel. Det är själva sovrandet och sållandet som ska ge verket särprägel och självständighet.

Upphovsmannens ensamrätt omfattar två olika delar, den ekonomiska rätten och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten ger upphovsmannen rätt att förfoga över verket som han vill medan den ideella rätten syftar till att skydda den känslomässiga och personliga relationen mellan ett verk och en upphovsman.

Den ekonomiska rätten ger upphovsmannen en rätt att framställa exemplar av verket och en rätt att göra verket tillgängligt för allmänheten.

Den ideella rätten består av namnangivelserätten och respekträtten. Enligt upphovsrättslagen ska upphovsmannen namnges när verket framställs eller görs tillgängligt för allmänheten. Respekträtten ger upphovsmannen ett skydd mot ändringar och återgivning av verket på ett sätt som är kränkande.

Nej, den ideella rätten (namnangivelserätten och respekträtten) kan aldrig överlåtas utan bara efterges. Det förutsätter att eftergiften är begränsad till sin art och omfattning. Den kan inte vara generell.

Enligt upphovsrättslagen görs verket tillgängligt för allmänheten då det överförs till allmänheten, framförs offentligt, visas offentligt eller då exemplar av verket sprids genom försäljning, uthyrning eller utlåning.

En upphovsman kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska rätt till verket. Det är viktigt att notera skillnaden mellan överlåtelse och upplåtelse. Vid en överlåtelse handlar det om en fullständig överföring av upphovsrätten. En upplåtelse innebär en i tid eller rum begränsad överföring av nyttjanderätten.

Upphovsmannen har en grundläggande rätt att bli namngiven i samband med att hans eller hennes verk framställs eller offentliggörs. Det är en del av den ideella rätten. Denna rätt är begränsad till vad som gäller enligt god sed, vilket betyder att det kan finnas tillfällen då namnangivelse inte anses nödvändig. Upphovsmannens rätt att bli namngiven gäller även vid de inskränkningar som är tillåtna enligt upphovsrättslagen. På vilket sätt upphovsmannen ska bli namngiven styrs av vad som anses vara god sed, till exempel branschpraxis.

Upphovsmannen har rätt att avvisa ändringar i verket eller återgivning av verket i ett visst sammanhang om han eller hon upplever det som kränkande. För att avgöra om ändringen eller återgivningen ska anses kränkande får man se till upphovsmannens subjektiva uppfattning men även försöka göra en mer objektiv bedömning. Om man som upphovsman gett tillstånd till bearbetning av sitt verk – till exempel filmatisering av bok – så är det underförstått att en del ändringar är nödvändiga för att bearbetningen ska kunna genomföras.

Enligt huvudregeln skyddas ett verk av upphovsrätt under upphovsmannens livstid och intill 70 år efter dennes död. Om verket är utgivet anonymt eller under pseudonym så räknas de 70 åren från offentliggörandet. Om det är flera personer som har gemensam upphovsrätt till verket räknas skyddstiden från dödsåret för den sist avlidne upphovsmannen.

Lagstiftaren har ansett vissa prestationer vara nära förknippade med verk som skyddas av upphovsrätten. Dessa har getts ett mer begränsat skydd enligt 5 kapitlet upphovsrättslagen som liknar det ”vanliga” upphovsrättsliga skyddet. De närstående rättshavarna är utövande konstnärer, artister, producenter av ljud- och bildupptagningar och fotografer. Skyddstiden är kortare för de närstående rättigheterna.

En titel får ett självständigt upphovsrättsligt skydd om den är tillräckligt särpräglad och unik. Upphovsrättslagen innehåller också ett särskilt titelskydd. Ett verk får inte göras tillgängligt under en titel som är förväxlingsbar med en annan titel. Även andra lagar kan bli aktuella för att skydda en titel, till exempel varumärkeslagen eller marknadsföringslagen.

Symbolen står för ”copyright” och fyller inte någon juridisk funktion i Sverige eftersom det enligt svensk upphovsrätt inte krävs någon registrering eller märkning för att upphovsrättsligt skydd ska uppstå. Trots detta ser man ofta © i olika sammanhang och anledningen till det är att länder enligt Världskonventionen kan kräva viss formalitet för att upphovsrättsligt skydd ska uppstå. Upphovsmannen och den som offentliggör ett verk kan också ha kommit överens om att märka verket med symbolen. Enligt Världskonventionen anses kravet på formalitet uppfyllt om man angett ©, rättsinnehavarens namn samt årtal för första utgivning. Många länder har undertecknat både Bernkonventionen och Världskonventionen och i dessa fall har Bernkonventionen företräde. Vilka länder som omfattas av de olika konventionerna framgår av den internationella upphovsrättsförordningen (1994:123).

Tidigare skyddades fotografier av en särskild lag, men sedan den 1 juli 1994 har dessa bestämmelser inarbetats i upphovsrättslagen. Fotografier som uppnår verkshöjd skyddas på samma sätt som andra konstnärliga verk medan fotografier som inte är att anse som verk har ett mindre omfattande skydd. Skyddstiden för ett foto som anses som verk är 70 år från upphovsmannens död medan ett ”enklare” foto, som inte uppnår verkshöjd, endast skyddas i 50 år från det att fotografiet togs.

Det finns nyttjanden som lagstiftaren ansett att allmänheten bör ha rätt till och därför har ensamrätten inskränkts i några avseenden. Det finns idag tre olika typer av inskränkningar i upphovsrättslagen; fria nyttjanden, avtalslicenser och tvångslicenser.

En avtalslicens är en frivillig upplåtelse från rättighetsinnehavaren till någon annan att under viss tid, i ett begränsat eller obegränsat område, genom licensavtal få nyttja det skyddade verket och därmed mångfaldiga, sälja och marknadsföra det. En tvångslicens är en licens som rättighetsinnehavaren tvingas upplåta genom lag.

Huvudregeln är att verket är fritt efter det att skyddstiden löpt ut. Det finns dock ett undantag och det är det så kallade klassikerskyddet som gäller även efter skyddstidens slut. Vissa myndigheter får väcka talan mot någon som de anser har återgett ett litterärt eller konstnärligt verk på ett sätt som kränker den ”andliga odlingens intresse”. Hittills har regeln aldrig tillämpats i Sverige.

Citaträtten betyder en rätt att låna delar ur ett verk, utan att tillstånd först måste inhämtas eller ersättning betalas. Det finns ett antal kriterier som måste vara uppfyllda för att ett citat ska kunna användas fritt. Det är bara tillåtet att citera ur verk som offentliggjorts med upphovsmannens samtycke. Citat får endast vara ett hjälpmedel till den egna texten. Det går bra att belysa, understryka eller kritisera något genom citat. Det är däremot inte tillåtet att använda citat som utsmyckning eller krydda till den egna texten. Citatet får inte vara för långt. Omfattningen avgörs av ändamålet med citatet. Det kan i vissa fall vara tillåtet att citera ett längre stycke medan det i andra fall endast är tillåtet med en mening eller två. Det kan vara svårt att avgöra om den lånade texten omfattas av citaträtten eller inte. I tveksamma fall bör godkännande inhämtas från upphovsmannen. Källa ska alltid anges vid citatet.

Citatregeln i upphovsrättslagen gäller inte för konstverk vilket betyder att det inte är tillåtet att låna en bild med hänvisning till den bestämmelsen. Återgivning av konstverk (t.ex. fotografier och illustrationer) regleras i en särskild bestämmelse. Enligt denna får återgivning av offentliggjort konstverk ske i anslutning till texten i en vetenskaplig framställning som inte framställts i förvärvssyfte, i anslutning till texten i en kritisk framställning, dock inte i digital form och i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse, dock inte om verket skapats för att återges i en sådan publikation.

Vissa förutsättningar måsta vara uppfyllda för att man fritt ska kunna återge bilden. Bilden måste anges i anslutning till texten, vilket betyder att tyngdpunkten ska ligga på texten och att bilden endast ska belysa något som framgår av texten. Återgivningen ska ske i enlighet med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. God sed innebär i stort sett samma sak som för citatregeln. Det kan vara tillåtet att återge flera bilder men omfattningen måste kunna motiveras och bilderna ska endast vara ett hjälpmedel för texten, inte utsmyckning som ska göra materialet mer underhållande. Källan ska anges.

När man i bokbranschen talar om ljudböcker så avses i regel böcker som produceras och sprids i kommersiellt syfte. Ljudböcker kan man till exempel köpa i bokhandeln eller varuhuset. Talböcker är böcker som är inlästa för funktionshindrade med stöd av en inskränkning i upphovsrättslagen. De sprids av organisationer och myndigheter som regeringen utsett. Syftet med talböcker är att funktionshindrade ska få tillgång till litteratur. Man kan läsa mer om talböcker på Myndigheten för tillgängliga mediers hemsida.

Sedan den 1 juli 2005 är det inte tillåtet att kopiera litterära verk i skriftlig form i sin helhet. De kan endast kopieras i begränsade delar (eller verk av begränsat omfång) under förutsättning att kopieringen sker för privat bruk och att endast ett fåtal exemplar framställs.

Upphovsrättslagen ger en rätt att kopiera text för privat bruk. Det är tillåtet att, under vissa förutsättningar, kopiera till sig själv, familjemedlemmar eller nära vänner. Kopieringsrätten är begränsad till den privata sfären. Det är inte tillåtet att kopiera och ge exemplar av ett verk till arbetskollegor eller kurskamrater. Det är bara tillåtet att kopiera privat i ett eller några få exemplar och dessa får aldrig användas i kommersiellt syfte. Böcker i skriftlig form får inte kopieras i sin helhet. Datorprogram får inte kopieras för privat bruk. Om man vill kopiera en hel bok eller ett datorprogram krävs tillstånd från rättighetsinnehavaren. Mer information om kopiering finns på Bonus Copyright Access hemsida.

Om någon utan upphovsmannens samtycke kopierar en hel bok, lägger ut hela eller delar av en bok på internet eller tar delar av en bok och infogar som sin egen i ett annat verk så begår den personen ett upphovsrättsintrång, det vill säga han eller hon kränker den ensamrätt som upphovsmannen har till sitt verk enligt upphovsrättslagen. Illegal fildelning som innebär att någon utan upphovsmannens tillstånd gör en bok tillgänglig på internet innebär upphovsrättsintrång. Intrångsgöraren ska betala skäligt vederlag för det, även om han eller hon var i god tro och inte visste om att texten var skyddad. Skadestånd blir aktuellt om intrånget skett med uppsåt eller genom oaktsamhet.

Ta reda på om din skola eller kommun har avtal med Bonus Presskopia. Genom avtal med Bonus Copyright Access kan man erhålla en viss rätt till kopiering. Mer om detta kan du läsa på Bonus Copyright Access hemsida.

I den svenska upphovsrättslagen finns en regel som ger skydd för framställare av kataloger, tabeller eller annat liknande arbete i vilket ett stort antal uppgifter sammanställts eller som är resultatet av en väsentlig investering. Regeln ger ett 15 årigt skydd från det år då arbetet framställdes eller gjordes tillgängligt för allmänheten.

Det är tillåtet att sammanställa delar av olika verk till ett samlingsverk för undervisningsbruk, så kallade skolboksantologier. Det förutsätter dock att det gått minst 5 år sedan de enskilda verken gavs ut och att man endast använder mindre delar av dessa verk. Tillstånd behöver inte införskaffas men ersättning ska betalas till upphovsmännen. Sedan den 1 juli 2005 är det inte längre tillåtet att producera en skolboksantologi i förvärvssyfte. Det innebär att förlag måste söka tillstånd och komma överens om ersättning för sådan produktion med upphovsmännen.

Om någon utpekar någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning kan det innebära förtal. Om uppgiften publiceras i en tryckt skrift kan det innebära ett tryckfrihetsbrott. Det innebär inte förtal om det varit försvarligt att lämna uppgiften och den som lämnar den kan visa att den är sann eller att han eller hon hade skälig grund för den.

Som huvudregel är det författaren till en tryckt bok som bär det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för innehållet i den. Undantag görs då boken skrivs under pseudonym och förlaget garanterat författaren att hans eller hennes identitet inte ska röjas. Då bär förlaget ansvaret för eventuellt förtal.

Ett primärutnyttjande är det första nyttjandet av ett verk som sker inom förlagets verksamhet. Vanligtvis utgörs primärutgåvan av en inbunden tryckt bok som säljs till ordinarie pris, den så kallade normalutgåvan. Alla andra format som produceras och ges ut efter primärutgåvan, är sekundärnyttjanden, såsom pocket, storpocket, kartonnage, ljudbok och e-bok. Sekundärutnyttjandet kan även ske utanför förlagets egen verksamhet.

Så länge det är fråga om bilder som inte avbildar människor styrs den frågan av vad som är avtalat mellan förlag och fotograf. För anställda fotografer framgår det vanligtvis av anställningsavtalet eller kollektivavtalet att förlaget fritt får disponera över fotografens upphovsrättsskyddade bilder, så länge fotografen nämns vid namn intill bilderna. Om fotografen arbetar på frilansbasis eller på annat sätt har anlitats för att framställa bilder till en viss bok, styrs frågan genom vad som avtalats i uppdragsavtalet. Enligt beställarregeln har den som beställt en bild rätt att använda bilden med det syfte som avsågs när beställningen gjordes. Upphovsmannen får då själv inte använda bilden i liknande eller konkurrerande sammanhang. För bilder där människor avbildats så att någon kan känna igen dem gäller lagen (1978:800) om namn och bild i reklam. Enligt denna ska personerna på bilden tillfrågas och samtycka till att bilden används i marknadsföring.

En boks framsida anses inte som reklam för boken i enlighet med marknadsföringslagen. Bokomslaget faller förmodligen inte heller inom lagen (1978:800) om namn och bild i reklam även om människor finns återgivna på omslagsbilden. Omslaget anses vara av redaktionell karaktär och omfattas av tryck- och yttrandefrihetslagarna. En person bör dock enligt god sed tillfrågas om han eller hon vill medverka med namn eller bild på en boks framsida eftersom en boks framsida exponeras betydligt mer än bilderna inuti boken. Det kan upplevas som kränkande att hitta sig själv på omslaget till en bok och publiceringen kan leda till konsekvenser för personen i fråga om personen inte alls vill synas i det sammanhang som boken utgör.