I år är det 250 år sedan riksdagen beslutade att införa tryckfrihet i Sverige. 1766 års tryckfrihetsförordning blev den första i världen att ge skydd åt den medborgerliga rätten att fritt få uttrycka sina åsikter i skrift. Censuren avskaffades och Offentlighetsprincipen instiftades. Men det som 1766 var ett demokratiskt och medborgarrättsligt genombrott riskerar att i takt med medieutvecklingen urholkas och förlora sin innebörd.

Författarförbundet och Svenska Förläggareföreningen vill stämma in i firandet av det fria ordet, men samtidigt påminna om att våra grundläggande fri- och rättigheter behöver överföras till modern tid för att behålla sin kraft. Det är hög tid att vi tar juridiskt ansvar för framtidens yttrande- och tryckfrihet.

De principer som bär upp våra yttrandefrihetsgrundlagar har på grund av teknikens utveckling satts ur spel. De ord som i en fysisk bok skyddas av grundlagen saknar skydd om de förekommer i e-böcker (både exemplarförsålda och strömmande) och böcker som trycks med print-on-demand-teknik. Det handlar om så viktiga saker som förbudet mot censur, meddelarfriheten, källskyddet och efterforskningsförbudet. En särskild rättegångsordning med en egen brottskatalog och juryprövning ska alltid tillämpas vid bedömning av exempelvis förtal i en bok.

En bekymmersam konsekvens av att lagen ser olika ut för olika sorters böcker är att författaransvaret urholkas. När det gäller böcker utgår våra grundlagar från att det är den som yttrar sig som bör ha ansvaret, till exempel vid förtal. Det är författaren som är och ska vara den enda som får ändra i sin text. Men när det gäller de nya formaten ligger ansvaret hos någon annan, den som äger den databas som ska förmedla boken till läsaren: förläggaren, distributören eller någon annan mellanhand. På så sätt ökar risken för självcensur hos författarna och för överdriven försiktighet från förläggarnas sida. Läsarna kan komma att gå miste om den frispråkighet, kritik och granskning som bör prägla ett öppet och demokratiskt samhälle.

Både den som riskerar att bli förtalad och läsekretsen har ett legitimt intresse av att veta vem som yttrade sig och vad yttrandet innehöll. Läsaren måste kunna lita på att texten är oförändrad, att innehållet verkligen är vad författaren vill säga, oavsett om man håller med författaren eller inte i sak. Om det skulle vara fråga om ett yttrande som faller inom vad lagstiftaren anser vara brottsligt, så ska den som bestämt utformningen av texten kunna ställas till svars, nämligen författaren. Författare och förläggare är eniga om att författarens ensamansvar är en grundförutsättning för bokutgivning. I vilket format uttrycket finns tillgängligt borde inte ha avgörande betydelse.

En välfungerande yttrandefrihetsrättslig grundlag måste vara uppdaterad av rättssäkerhetsskäl. Författare och förläggare har tidigare påtalat problemet med olika ansvariga för olika bokformat, men inte fått gehör. Ett antal statliga utredningar inom tryck- och yttrandefrihetsområdet har prövat att lösa frågan om ensamansvar men inte kommit i mål. Den senaste i raden av dessa utredningar, den nu pågående Mediegrundlagsutredningen, bör ta tillfället i akt att uppdatera regelverket så att de rättsliga konsekvenserna blir desamma oavsett i vilket format en bok når sina läsare. Utredningen måste se allvaret i att viktiga och numera på marknaden etablerade bokformat faller utanför grundlagarna.

Sett i ett internationellt perspektiv fängslas och avrättas författare för sina ord och förläggare för rätten att ge ut dem. På ett europeiskt plan utmanas vår yttrandefrihet av andra viktiga grundläggande rättigheter såsom integritetsskydd och skydd av allmänna intressen. Det är inte självklart för alla att var och en ska ha rätt att ta del av och till andra sprida åsikter och information. Vi behöver inte färre resonerande, provocerande, upplysande texter utgivna i bokform utan fler. Vi får aldrig sluta förstå innebörden av verklig tryck- och yttrandefrihet eller upphöra att försvara värdet av dessa principer. Istället ska vi överföra dem till vår tid och nya generationer.