På 1940-talet upphöjdes biblioteket till ”skolans hjärtpunkt”. Men hjärtat tycks klappa svagt. Kryphål i lagarna öppnar för kreativa tolkningar. Om böckerna förpassas till en skrubb och inköpen finansieras av kaffepengar, blir barnens läsförmåga därefter. Det behövs inga fler utredningar, utan en skolminister som vågar agera, skriver sju representanter för läsrörelsen.

I snart ett århundrade har det strösslats lovord över skolbibliotekens betydelse för elevernas lärande och läsande. I 1940-talets stora utredningar upphöjdes skolbiblioteket till ”skolans hjärtpunkt” och det förutspåddes att dess betydelse skulle bli allt större i framtiden. Därefter har ett otal offentliga skol- och biblioteksutredningar passerat tryckpressarna. Senast i raden är Gustav Fridolins ”Skolbibliotek för bildning och utbildning” (SOU 2021:3). Budskapen har varit samstämmiga: fungerande skolbibliotek är en viktig förutsättning för elevernas lärande och läsning. Trots årtionden av lovord och utredande står skolbiblioteken och stampar på den nivå som mötte 1940-talets skolkommission.

Inte heller tycks lagstöd ha haft ­effekt. Bestämmelser om skolbibliotek infördes redan i 1842 års folkskole­stadga. Därefter har de reglerats i skollag eller i skolstadga. För tillfället har skolbiblioteken dubbelt lagstöd, dels i skollagen och dels i bibliotekslagen.

Enligt bibliotekslagen ska inom grund- och gymnasieskolan finnas lämpligt fördelade bibliotek. Enligt skollagen ska eleverna ha tillgång till bibliotek. I propositionen (2009/10:165) förtydligas att med skolbibliotek avses en gemensam och ordnad resurs av medier och information som ställs till elevernas förfogande i skolans pedagogiska verksamhet med uppgift att stödja elevernas lärande. Dock med kryphålet att tillgång till skolbibliotek kan ordnas på olika sätt beroende på lokala förhållanden vid varje skola. Något som öppnat för många kreativa tolkningar (läs: undanflykter).

År 2021 uppfyllde endast 881 skolområden kriterierna för att ingå i den officiella skolbiblioteksstatistiken: att ha ett öppethållande om minst 20 timmar i veckan. Det betyder i klartext att knappt hälften av landets grund- och gymnasieelever har tillgång till något som i vedertaget språkbruk kan kallas bibliotek. Det finns gott om exempel på tillämpningen av olika sätt och lokala förhållanden:

● Skolbiblioteket är inrymt i en skrubb. Merparten av bokbeståndet är gåvor med bästsäljande romaner som passerat bäst före-datum.

● Skolbiblioteket saknar medel för bokinköp och förlitar sig i huvudsak på Kulturrådets inköpsstöd för barnböcker.

● Biblioteksverksamheten baseras på projektbidrag. Läsfrämjande insatser styrs av vilka bidrag som finns att söka från Kulturrådet. När projektmedlen upphör avslutas insatserna.

● Skolbiblioteket bemannas inte alls, eller tillfälligt med personal i arbetsmarknadsåtgärder.

● Bibliotekslokalen har tagits i ­anspråk för annat. Eleverna hänvisas till folkbiblioteket som träder in och kompenserar för skolans försummelser.

Inom den högre utbildningen har man en annan syn på saken. Här har bibliotek alltid haft en självklar plats. I den senaste högskoleutbyggnaden fick biblioteken en central placering. För att skapa trivsel och studiero lades stor omsorg på utformning och inredning. Här finns läsplatser och grupprum. Mediebeståndet anpassas till studenternas och forskarnas behov. I takt med digitaliseringen har också utbudet anpassats. Fackutbildad personal är regel och öppettiderna är generösa. Biblioteket ses som en självklar del i utbildningen.

Så skulle skolbiblioteket också kunna fungera! Det vill säga som ett forsknings­bibliotek anpassat till grund- och gymnasieskolans ålders­grupper. En peda­gogisk resurs i lärande, kunskapsförmedling, språkutveckling, läs­stimulans och läsglädje. I stället möts minst hälften av den svenska skolans elever av en håglös inrättning utsatt för årtionden av försummelse och vanvård. Samtidigt som vi oroar oss över att läsningen bland barn och unga minskar.

Det är ett mysterium att en fråga, där det rått så stor enighet, ännu inte lösts. Och där dessutom merkostnaden från usel till rimlig standard vore marginell sett till de totala utgifterna för skol­väsendet. Hur kommer det sig att ­pengarna tar slut just vid skolbiblioteket?

En förklaring skulle kunna vara att skolbiblioteken befinner sig i fältet mellan utbildningspolitik och kulturpolitik. Det kan då vara frestande att skjuta över ansvaret på någon annan. Någon annan är i det här fallet folkbiblioteket. På många håll har skolbiblioteket blivit en större angelägenhet för folkbiblioteken än för skolan. Och en betydande del av personalresurserna används för insatser som skolan borde svara för.

Skolbiblioteksdebatten har ofta fått en slagsida åt läsning och läsfrämjande insatser vilket betytt att den kunskapsförmedlande uppgiften ägnats mindre uppmärksamhet. De dubbla uppgifterna kan också ha bidragit till att satsningarna på skolbibliotek prioriteras lågt.

Kritik som ibland skymtar fram i debatten är att skollagen är otydlig och att det behövs tydligare ­definitioner av vad ett skolbibliotek är. Den kritiken förefaller bygga på en missuppfattning. Skollagen ska inte ses som ett hinder, utan snarare som ett stöd.

I läroplan för grundskolan (Lgr 22) klargörs att rektor har ansvar för en tidsenlig utbildning bland annat för skolbibliotek och digitala verktyg. Vidare anges att rektor ansvarar för att skolbibliotekets verksamhet används som en del i undervisningen för att stärka elevernas språkliga förmåga och digitala kompetens. Såväl Skolverket som Skolinspektionen har ­publicerat dokument med anvisningar och förtydliganden om vad som avses med skolbibliotek. Dessutom finns stöd i allmänt språkbruk om vad som är ett biblio­tek. Det ska finnas lokaler, ut­bildad personal samt böcker och numera även andra medier.

Vårt mål är att skolbibliotek ska ses som ett lika självklart inslag i skolan som utbildade lärare. För att nå dit föreslår vi följande:

1. Skolbiblioteken behöver inte fler ­utredningar. Om något skulle behöva utredas är det snarare hur det kommer sig att tidigare utredande i kombination med lagstiftning inte gett resultat. I stället för att ägna tid åt detta – skrid till verket!
2.  De förslag som finns i Fridolins ­utredning ska genomföras. De är väl förankrade, genomarbetade och har en tydlig finansiering. På några års sikt skulle det innebära att standarden på skolbiblioteken för alla elever höjs.
3. För detta krävs en handlingskraftig skolminister och en regering som vågar prioritera. Det blir ingen lätt uppgift. Den skolminister som lyckas vända utvecklingen kommer att gå till historien.